Olle
Idag saknar jag Olle, det närmaste en morfar jag någonsin kommit, riktigt mycket. Det kom över mig nu på kvällen hur mycket jag verkligen saknar honom. Han gick bort bara några dagar innan julafton, i cancer. Han blev sjuk bara en månad innan, läkarna upptäckte cancer i ena lungan och de trodde att det var det enda.. Tills de upptäckte att båda lungorna var fulla med cancer och att han hade metastaser i ryggen bland annat. Därifrån gick det så fruktansvärt fort, jag hann inte ens smälta att han var sjuk förens han var borta. Jag är ändå "glad" för hans skull att det gick fort, att han slapp lida av det alltför länge, att han inte blev liggande och lidande i flera månader. Men det var svårt att ta in allt på en gång. Även fast jag visste att han var sjuk kom det som en chock. Jag hann inte bearbeta hela cancer biten, jag sköt ifrån mig det, ville inte inse. Det är så svårt att ta in att någon som man ändå alltid sett som stark blir försvagad av något så hemskt som cancer. Jag mår illa så fort jag hör ordet, det skrämmer mig otroligt mycket, vilket det gjorde redan innan Olle blev sjuk, men nu hatar jag det med, om möjligt, ännu större glöd.
Vi kom inte alltid överrens, vi gick varandra på nerverna ibland, men jag älskade honom. Han var med mer än halva mitt liv och var med varje jul, varje födelsedag. Men han kommer inte vara det mer, och det känns så jävla konstigt och fel. Julen blev inte alls vad den borde ha varit, han saknades. Det är konstigt att träffa mormor utan honom, att inte höra hans röst när man kommer dit eller när mormor kommer hit, det är fruktansvärt konstigt. Tomt.
Vi var och plockade i stugan med mormor, och den var så tom utan honom. Att ens se den lilla gula stugan utan honom utanför kändes fel. Att röra sakerna, att titta på utsikten, att åka på den lilla vägen som leder till stugan. Allt kändes fel utan honom.
Begravningen var oerhört vacker och personlig, men jag ville inte behöva säga hej då. Jag vill ha honom kvar.
Jag saknar dig Olle, och jag älskar dig. Det kommer jag alltid göra. Du finns alltid i mitt hjärta, du har en plats där.
Vi kom inte alltid överrens, vi gick varandra på nerverna ibland, men jag älskade honom. Han var med mer än halva mitt liv och var med varje jul, varje födelsedag. Men han kommer inte vara det mer, och det känns så jävla konstigt och fel. Julen blev inte alls vad den borde ha varit, han saknades. Det är konstigt att träffa mormor utan honom, att inte höra hans röst när man kommer dit eller när mormor kommer hit, det är fruktansvärt konstigt. Tomt.
Vi var och plockade i stugan med mormor, och den var så tom utan honom. Att ens se den lilla gula stugan utan honom utanför kändes fel. Att röra sakerna, att titta på utsikten, att åka på den lilla vägen som leder till stugan. Allt kändes fel utan honom.
Begravningen var oerhört vacker och personlig, men jag ville inte behöva säga hej då. Jag vill ha honom kvar.
Jag saknar dig Olle, och jag älskar dig. Det kommer jag alltid göra. Du finns alltid i mitt hjärta, du har en plats där.
Kommentarer
Trackback
